Snubbel --> Akuten --> Kryckor

Dag 44 av 70

Igår/inatt var det en händelserik dag. Var hos Annika och pluggade miljö, det gick rätt så bra. Vädret var helt fantastiskt så vi tog en promenad i den härliga solen!

Timmarna gick och vi elvatiden så gjorde jag mig redo att åka hem. Vagnen skulle gå vid 23.10 och Annika skulle följa mig till hållplatsen. I trappen på väg ner så lyckas jag vika foten under på mig på något käckt sätt. Stannar upp och min första tanke är att nu är foten av. Sätter mig ner i trappen och börjar må illa som tusan, kallsvettas och enligt Annika så har jag även en fin grön färg i ansiktet. Som tur är så är Annika utbildad sjukgymnast och kan ju sånt här! Varför nöja sig med en utbildning när man kan få två ;0) Sen att hon har kryckor hemma hos sig är ju en extra bonus! En granne kommer ut och frågar om jag behöver något, får en spann om jag behöver spy och en mugg vatten. Annika lindar min fot snabbt som tusan...i den lägenheten finns det resurser! Jag ringer Anders och han gör en utryckning med den lilla blåa bilen. Jag hasar mig ner på rumpan för alla trapporna ner till ytterdörren och hoppar med vingligt huvud och kropp på kryckorna till bilen. Annika är vid min sida hela tiden och hjälper mig. Väl inne i bilen så inser jag hur jäkla ont det gör och börjar storgråta och sitter och håller krampaktigt i benet hela resan in i garaget. Väl där inne lindar Anders upp min fot och jag försöker röra på tårna. När jag inte lyckas så inser vi att det är nog akuten som gäller.

På Mölndals sjukhus så kommer en sjuksköterska från receptionen och känner på foten. Jag får sitta i en rullstol och vi hänvisas till väntrummet. Efter bara några minuter så kommer en annan sjuksköterska och tar oss till röntgen. Denna damen kommer från Dalarna och det kändes himla lugnande av någon anledning. Jag läggs på röntgensängen och nu börjar tortyren. De vrider och vänder på mig för att få foten i rätt vinkel. Jag skriker och gråter av smärta och kramar hårt i min tröja. Vissa bilder får de ta om för att jag ligger och skakar. Men de var jättesnälla och klappade om mig och tyckte att jag var jätteduktig. Vi åker till ett annat väntrum och får sitta där i en timme ungefär tror jag. Jag får träffa en läkare som har tittat på bilderna och han ser inte något som är brutet vilket är jätteskönt. Däremot så trycker han åtskilliga gånger på blödningen som jag har fått vilket jag blir lite irriterad över. Sen utan förvarning så drar han till i foten för att kolla ligamenten och skelettet. Jag skriker högt och börjar storgråta igen. Han ber så hemskt mycket om ursäkt, men det hade gjort ondare om jag hade varit förberedd. På grund av min starka reaktion så kollar han på röntgenbilderna ännu en gång, men han ser ingenting. Vi får smärtstillande och någon annan tablett och får åka hem efter att jag har fått en ny omlindning av foten.

Vid tvåtiden svänger vi upp på Gustavsbergsgatan och jag ser till min stora lycka att en grind är öppen så Anders kan köra in med bilen rätt in till porten. Jag kämpar som ett djur för att ens få upp dörren i porten, men lyckas till slut. Varför har man alltid nycklarna i fel ficka??? Drösar i säng och Anders, som den underbara man han är, hjälper mig med tabletter och kuddar. Jag försöker sova med lindan men det gör så fruktansvärt ont att den måste av. Att ligga med benen på kuddar och bara ligga på rygg är inte det roligaste, men det gick.

Idag känns det bättre, men sen om det beror på smärtstillande eller om det är bättre vet jag inte. Jag har fortfarande väldigt svårt att röra på tårna vilket är himla obehagligt. Sen att jag inte är något ess på kryckor gör ju inte saken lättare!

Men för att se det positivt så är nästa tenta en lästenta och det funkar alldeles utmärkt att läsa i sängen! :0) Imorgon kommer Annika hit så ska vi plugga ännu mera! Jag är glad att det var hemma hos henne jag ramlade och inte ute i skogen ensam eller något sånt dumt.

MYSPYS på er allhopa och kom ihåg att se er för i trapporna!